Liebfrau

Jo det är lite mycket nu. Även om semestern är slut och Sarah i förskolan och maken på jobbet så känns det som att jag inte kommit i kapp. Det var bröllop i helgen. Min kära syster gifte sig. Jag var tärna. Det var en enorm anspänning innan. Naturligtvis för bruden men faktiskt också för mig.
Redan på fredagen så kom släkten och vi skulle äta middag. Seeeeen middag. Jag är inget fan av sena tillställningar med en liten bebbe som jag vill sköta med kvällsrutiner i hemmets trygga vrå. (Mer om våra kvällsrutiner och nätter kommer i ett senare inlägg.)
Hursomhelst sen middag i fredags med människor från Österrike och Spanien. En salig blandning av engelska, spanska och tyska.

Så kom bröllopsdagen. Nervöst innan. Det kom fram att släkten (70-åriga damer) inte såg med blida ögon på amning offentligt. Inte heller Louise önskade amning under middagen. Ångest för mig. Först tänka på den hopplösa klänningen som jag skulle ha och sen att jag skulle gömma mig för att ge Alexander mat.
Dessutom korkade frågor som "ska han verkligen äta nu igen?" eller  "går du inte efter klockan med mat var fjärde timme?"
Sa på skämt till bebisen när klockan var 13: "Nu får du ingen mer mat före midnatt, hör du det?"

Klockan 16 var jag i kyrkan för att byta om till den jobbiga men vackra klänningen. Jag tokammar Alex i ett avskillt rum för att han ska stå sig åtminstone under vigseln och fotograferingen. 10 minuter innan vigseln är planerad anländer Louises andra tärna Anna med min klänning. Hon hjälper mig på med den. Vi är lite svettiga och nervösa bägge två. Hon knökar och drar med klänningen. Den sitter ju tajt. Men så hör jag att nåt händer och hur Anna svär eller säger nåt mindre bra. Hennes kille Richard kommer och hjälper med dragkedjan och hyskan i ryggen men den spricker. Hela klänningen spricker upp hela vägen i ryggen. Dragkedjan kaputt. Ridå ner.


Jag känner ingen panik. Bara hopplöshet och lite oro för att inte få vara fin för Louise. Anna svettas. Vi ber om hjälp. Får fatt i nål och tråd. Brudgummens mormor syr igen klänningen i ryggen på mig. Det blir ju inte snyggt och glappar. Ut bland gästerna och ragga sjal att dölja med. Jag tycker att det är pinsamt. Där fick jag för att jag trodde att jag var nåt. Att jag trodde att jag var smal. Fetto-Carro fick klänningen att spricka. Förnedring.

Vigseln försenas 20 minuter pga detta. Men efter att jag fått låna en sjal så kan klockorna äntligen ringa och akten startar.


Det är otroligt vackert. Louise och David är vackra. De säger ja till varandra. Alexandra sjunger. Hon fängslar alla med sin gripande vackra sång.
När det är dags att avlägga löften hör jag min dotter som är brudnäbb sjunga "Här kommer Pippi Långstrump.." Inte så att det störde direkt men flera hörde det och det förhindrade nog att jag började snyfta jag också.

Efter ceremonin är det fotografering. Regnet öser ner. Hem byta om. Funderar frenetiskt på vad jag ska ta på mig istället. Nåt snyggt men amningsvänligt. Hittar min snygga boobklänning som jag fyndat på Tradera. Klär mig i den. Blir bekväm och nöjd och kan amma min älskade son diskret. Tror på gud ett tag. Han såg till att klänningen sprack så att jag skulle slippa den och kunna amma min baby. Tack gode gud. Typ.

Det blev förstås middag och tal och dans och jättefin fest.

Nu har Alexander vaknat. Måste sluta. Dessutom har jag ett nytt projekt på gång. Därav viss stress. Blöder lite igen. Inte fått mensen tillbaka men tror att det är all anspänning. Barnmorskan sa ju att man kan få en genombrottsblödning vid sämre sömn eller stress. I mitt fall kan vi verkligen snacka stress de senaste dagarna.

Uppdaterar er mer snart. Promise.