Fokusera på det positiva
Jag har varit lite negativ och fokuserat på krämporna. Det är tråkigt så jag ska försöka fokusera på det positiva, det underbara, det magiska. Nyansera mig. Uttrycka min tacksamhet. Det är ju helt fantastiskt att få vara gravid. Det är ett mirakel att vi skapat liv. En liten lillebror till vår underbara Sarah. Jag är tacksam över att allt gått så bra hittills. Det har varit lätt för oss att bli gravida och alla ultraljud (KUB-test samt rutinultraljud) tyder på att vi väntar en välskapt liten kille. Jag är tacksam över att mina värden är bra. Ingen risk för diabetes, havandeksapsförgiftning eller järnbrist. Jag kan se fram emot förlossningen. Det gick bra första gången. Stor chans det går bra andra gången med. Ack så mycket att glädjas åt. Skärp dig Caroline, njut. Men samtidigt måste man få spegla krämporna och de dagar när humöret är sänkt. Det är ju så. Varken graviditeten eller livet i sig är en dans på rosor. Det är kämpigt i perioder och man är inte otacksam eller sämre människa för att man pratar om det. Tycker inte jag iallafall. Jag brukar tänka att alla får sin beskärda del av obehagligheter. Det är inte rättvisa men alla dras med någonting i någon fas i livet. Jag har rätt tuffa graviditeter men det mesta går bra.
Dagens bild är på Sarah som rotat fram pappas djurgårdsmössa och halsduk och satt på sig. Det är en feel good bild tycker jag. Lite pixlig för den är tagen med Jonas Iphone.
Positiva tankar är bra men det kan vara ett sätt att berabeta tråkigheter att skriva om det så därför tänkte jag berätta om Norrköping och mitt misslyckande där och om bitterheten jag kan känna över att jag inte lyckas ta körkort. T.o.m någon retarded snubbe i "en annan del av Köping" lyckas köra bil men inte jag.
Jag har övningskört i 1,5 år. Gått i körskola i stockholm. Betalat 600 kr i timmen. Tagit körkortslån för att jag tillslut inte hade råd med lektionerna. 600 kr i timmen ett par gånger i veckan är pengar även för en civilingenjör. Iallafall för en civilingenjör som har andra intressen också, tex att handla märkeskläder till sin dotter. I stockholm tog jag mer än 50 lektioner. Jag blev aldrig färdig. Läraren var mest missnöjd och bekymrad över min körning. Så en kväll bestämde jag mig för att det inte skulle leda någon vart att köra ett par gånger i veckan. Det enda raka var att ta en intensivkurs och totalt gå in för det där med körkortet. Jag googlade på kuser och bestämde mig för 2 veckorskurs i Norrköping. Trafikskolan där verkade väldigt trevlig och hade plats för mig i september.
Men i augusti blev jag ju gravid. I september mådde jag som sämst. Kräktes nonstop twenty-for-seven. Graviditeten var planerad. Körkortsutbildningen likaså. Men dåligt sammanträffande. Graviditet är ingen sjukdom. Jag åkte till Norrköping. Mer död en levande.
Jag bröt ihop första dagen. Kräktes och grät. Var på ett fik och började gråta där. Berättade för föreståndarinnan om min situation. Hon sa: Åk hem. Gå till läkaren, få intyg, åk hem. Ta körkortet sen när du mår bra. Men jag var envis. Jag skulle ta det där kortet där och då. Bet ihop. Ringde min husläkare, fick honom att skriva ut Lergigan comp som är ett läkemedel mot bla graviditetsillamående. Proppade mig full på lergigan och Mc Donalds pannkakor som var en av mina cravings. Lyckades köra utan att spy. Tog 20 lektioner till ala 600 spänn typ. Klarade teorin och halkbanan. Men inte uppkörningen!
Det var sådan bitter känsla när vägverkets kontrollant sa att jag kuggat. Precis när han ska gå igenom körningen och redogöra för sin bedömning ser jag genom vindrutan att tjejen jag pratat och pluggat ihop med på skolan glädjestrålar, gör high five och kramar sin lärare och kontrollant. Hon hade svårt för sig också. Hon tyckte t.o.m att teorin var svår. Men hon klarade det. Inte jag. Jag vill bara därifrån utan att visa mig. Ber min körskollärare skjutsa mig mot tågstationen. Jag ska hem till Stockholm. Jag håller mig från att gråta men så fort han släppt av mig och kommit utom synhåll brister jag ut i gråt och tjuter hela vägen ombord på X2000.
Ibland skyller jag på mitt tillstånd. Att jag faktiskt inte var i form. Men ska det spela sån jävla roll? Visst jag kräktes. Visst jag somnade 19 på kvällarna av utmattning. Men jag hade 50 körlektioner i stockholm i bagaget.
Ibland vill jag gå vidare. Boka nya körlektioner. Köra upp igen. Inte ge upp. Men va fan, pengarna är slut. Jag har ett lån jag håller på att betala av på 3 år. Jag har inte budget för fler lektioner. Som sagt jag vill leva också. Köpa kläder, resa, äta god mat. Inte öka på kreditkortsskulder och lån bara för att jag behöver övningsköra. Det är bittert. Ibland när jag ska sova och blundar ser jag bilden av tjejen som glädjestrålar och gör high five. Jag vill ju också lyckas. Men jag är en fucking retard. Det var det där med att fokusera på det positiva. Sorry, men inte när vi snackar mitt körkort.
Over and out.
Dagens bild är på Sarah som rotat fram pappas djurgårdsmössa och halsduk och satt på sig. Det är en feel good bild tycker jag. Lite pixlig för den är tagen med Jonas Iphone.
Positiva tankar är bra men det kan vara ett sätt att berabeta tråkigheter att skriva om det så därför tänkte jag berätta om Norrköping och mitt misslyckande där och om bitterheten jag kan känna över att jag inte lyckas ta körkort. T.o.m någon retarded snubbe i "en annan del av Köping" lyckas köra bil men inte jag.
Jag har övningskört i 1,5 år. Gått i körskola i stockholm. Betalat 600 kr i timmen. Tagit körkortslån för att jag tillslut inte hade råd med lektionerna. 600 kr i timmen ett par gånger i veckan är pengar även för en civilingenjör. Iallafall för en civilingenjör som har andra intressen också, tex att handla märkeskläder till sin dotter. I stockholm tog jag mer än 50 lektioner. Jag blev aldrig färdig. Läraren var mest missnöjd och bekymrad över min körning. Så en kväll bestämde jag mig för att det inte skulle leda någon vart att köra ett par gånger i veckan. Det enda raka var att ta en intensivkurs och totalt gå in för det där med körkortet. Jag googlade på kuser och bestämde mig för 2 veckorskurs i Norrköping. Trafikskolan där verkade väldigt trevlig och hade plats för mig i september.
Men i augusti blev jag ju gravid. I september mådde jag som sämst. Kräktes nonstop twenty-for-seven. Graviditeten var planerad. Körkortsutbildningen likaså. Men dåligt sammanträffande. Graviditet är ingen sjukdom. Jag åkte till Norrköping. Mer död en levande.
Jag bröt ihop första dagen. Kräktes och grät. Var på ett fik och började gråta där. Berättade för föreståndarinnan om min situation. Hon sa: Åk hem. Gå till läkaren, få intyg, åk hem. Ta körkortet sen när du mår bra. Men jag var envis. Jag skulle ta det där kortet där och då. Bet ihop. Ringde min husläkare, fick honom att skriva ut Lergigan comp som är ett läkemedel mot bla graviditetsillamående. Proppade mig full på lergigan och Mc Donalds pannkakor som var en av mina cravings. Lyckades köra utan att spy. Tog 20 lektioner till ala 600 spänn typ. Klarade teorin och halkbanan. Men inte uppkörningen!
Det var sådan bitter känsla när vägverkets kontrollant sa att jag kuggat. Precis när han ska gå igenom körningen och redogöra för sin bedömning ser jag genom vindrutan att tjejen jag pratat och pluggat ihop med på skolan glädjestrålar, gör high five och kramar sin lärare och kontrollant. Hon hade svårt för sig också. Hon tyckte t.o.m att teorin var svår. Men hon klarade det. Inte jag. Jag vill bara därifrån utan att visa mig. Ber min körskollärare skjutsa mig mot tågstationen. Jag ska hem till Stockholm. Jag håller mig från att gråta men så fort han släppt av mig och kommit utom synhåll brister jag ut i gråt och tjuter hela vägen ombord på X2000.
Ibland skyller jag på mitt tillstånd. Att jag faktiskt inte var i form. Men ska det spela sån jävla roll? Visst jag kräktes. Visst jag somnade 19 på kvällarna av utmattning. Men jag hade 50 körlektioner i stockholm i bagaget.
Ibland vill jag gå vidare. Boka nya körlektioner. Köra upp igen. Inte ge upp. Men va fan, pengarna är slut. Jag har ett lån jag håller på att betala av på 3 år. Jag har inte budget för fler lektioner. Som sagt jag vill leva också. Köpa kläder, resa, äta god mat. Inte öka på kreditkortsskulder och lån bara för att jag behöver övningsköra. Det är bittert. Ibland när jag ska sova och blundar ser jag bilden av tjejen som glädjestrålar och gör high five. Jag vill ju också lyckas. Men jag är en fucking retard. Det var det där med att fokusera på det positiva. Sorry, men inte när vi snackar mitt körkort.
Over and out.
Kommentarer
Postat av: Louise
Du har talang för att skriva, du skriver hur bra som helst. Som mamma alltid har sagt...du borde bli författare.
Min fina syster. Livet är jobbigt ibland och nån dag tar du det där körkortet. Det är dessutom många som kuggar på första försöket (som inte är gravida och mår illa). Stressa inte. Ta det lugnt. Körkortet kommer. Helt rätt tycker jag att inte betala mer dyrlektioner när man inte har råd. Har ni aldrig funderat på att köra ihop eller ta någon annan närstående som handledare? Jag o David har uppehåll i körningen nu då det är halt o snöigt. Han är bra annars. Kramar i massor från syster. Fin bild på Sarah.
Postat av: Anna (Louises kompis)
Uuh, men jag håller med Louise - det får komma senare.
Jag ska själv försöka börja övningsköra i vår, måste bara få tag på bil först... ser inte fram emot pengarna, speciellt eftersom jag bara har halvtidsjobb och om jag inte får fler timmar eller nytt jobb kommer jag knappt ha råd med mat framöver.
Postat av: Mamma Rhu
Oj, jobbigt. Vad är det som du inte klarar i körningen då ? Räcker det inte med att bara köra upp igen ? Utan att ta lektioner ?
Trackback
