Liebfrau

Igår var jag och Jonas på "Att få syskon" kväll med 2 stycken psykologer som båda hette Malin. Det är skönt att gå på gravidkvällar. Jag får känna mig normal. Ni som tycker att jag har stor mage kan jag lugna med att det finns fler. Finns dom som har större!

Malin ritade pilar och system på tavlan. Det är tufft att få nummer 2. Det blir ett nytt system. Ett nytt system för ordning och reda och kommunikation. Eller ja ordning och reda kunde man visst glömma. Men efter sisådär 6 månader så skulle man ha vant sig vid kaoset. Och att skaffa barn nummer 3 var inte alls så svårt. Den passade tydligen bara in för då var det liksom redan oreda i systemet.
Lite besviken på kvällen är jag.Vi hade väntat oss handfasta råd. Det fick vi inte. Det var mer psykologi av typen att vi vet vad som är bäst för våra barn redan och att vara inkonsekvent är helt okej. Så bra då! Å så var det snack om känslor. Det var trevligt. Höra psykologerna sätta ord på det jag känner och funderar på varje dag. Det var befriande.

Lite kort handlar mina känslor om att jag kan känna otrohet över att vänta ett nytt barn. Otrohet mot Sarah. Att det kommer en ny som ska ta en del av hennes plats. Samtidigt känner jag ångest för att bebisen i magen liksom bara hänger med. Jag har inte full koll på vilken dag i graviditeten jag befinner mig i. När jag skriver det i bloggen har jag innan kollat upp det på sajten Familjeliv som har en räknare. Jag har inte "samma kontakt" med lillebror som jag hade med Sarah i magen. Inbillar jag mig iallafall. Jag pratar och sjunger nämligen inte alls så mycket för magen som jag gjorde när Sarah låg där. Men det ska bli bra tillslut. Att få ett syskon är att få en livslång relation. En kravlös relation som inte liknar någon annan relation man får. Det är en gåva. I can tell. Jag har en syster. Louise. Henne kan jag ringa mitt i natten och säga precis vad som helst till. Alltid.

Nu hinner jag inte skriva mer.. måste till jobbet.