Sarahs snabba försvinnande
Först är jag ganska lugn. Jag ser henne nog inte bara, det vimlar nämligen av hämtande föräldrar och barn. Tänker att hon har gått in på stora avdelningen. Går och kollar där. Ingen Sarah. Kollar musikrummet. Toaletterna. Lilla avdelningen om hon gått tillbaka in. Ingen Sarah. Nu börjar känslan av förlorad kontroll komma. Jag frågar föräldrar och personal om de sett henne. Hon måste ju vara i förskolans lokaler någonstans tänker jag. Alla kollar. Ingen Sarah. Nu kommer paniken. Det står klart att ingen Sarah finns i förskolan. En förskolepedagog menar att jag får gå ut och leta och ringa polisen. Det är mitt ansvar, inte förskolans att hitta Sarah. Tack för den kommentaren liksom. Paniken växer. Höggravid, ont, svårt att röra mig, varken jacka eller mobil på mig (skulle ju bara hämta ungen, vi bor ju i samma hyreshus), lite hjälp vore liksom önskvärd. En av de manliga personalen hjälper mig genom att gå runt i området närmast huset. Han springer även upp och ner i trapphuset och letar. Övriga föräldrar klär på sina barn och går en runda ute och letar. Ingen Sarah. Nu hjälper även övrig personal till. Jag funderar på hur länge man ska leta själv innan man kontaktar polisen och så funderar jag på vilken nytta det gör. Alla fasansfulla scenarion spelas upp för min inre syn. Att Sarah lyckats ta sig ut på gatan, springer ut på bilvägen, blir överkörd. Eller att någon skum elak typ alá skurken i en Beck/Wallander har kidnappat mitt barn.
Jag går hem och tillbaka utifall Sarah mirakulöst hittat hem för egen maskin. Vilket hon inte har men jag får med mig min mobil hemifrån iallafall.
Personalen på förskolan är nu väldigt hjälpsam och vi ringer polisen. Jag får beskriva för tjejen som svarat på 112 hur Sarah ser ut och vad hon har på sig. Hon har inga ytterplagg på sig annat än skorna. De lovar skicka patruller på en gång. Men då mitt i samtalet har personal hittat Sarah. Högst upp i hyreshuset sitter hon på trappan. Nöjd.
Men vi var ju där? Hon har alltså på loppet av en minut lyckats få på sig skorna rätt och öppnat dörren till trapphuset och tagit sig ut. Sen måste hon ha hållit sig undan. Lekt kurragömma och inte lyssnat på rop. Dörren till trapphuset har en knapp man måste trycka på innan man trycker ned handtaget. Hon är inte dum Sarah, men å andra sidan har hon vid varje hämtning sett mamma och pappa göra så och nu var tiden inne att göra det själv när man blivit så stor att man når. Men shit vad snabb och flink hon var.
Jag har gråtit. Skuldbelagt mig själv. Tänkt det allra värsta. Gråtit av paniken och rädslan. Gråtit av lättnad. Och nu skäms jag. Jag klarade inte av att hålla koll på henne. Det var nära att vi orsakade fullt polispådrag. Pinsamma mamman är korad. C-A-R-O-L-I-N-E.
Oj vilken pers... Förstår så att du blev utom dig av panik. Vilken unge... Som moster när jhon var liten. Gillade oxå att gömma mig och inte säga ett knyst.... Det kan va ett mindre bra släktdrag från min sida;)
Tur att allt gick bra. (Du är en toppenmamma och du är inte alls dum)
Stor kram
Usch då, måste har varit en verkligt otäck känsla. Men det hjälper ingen att skuldbelägga sig själv. Jag tror att detta är sånt som händer de flesta faktiskt...och det brukar sluta bra. Du är en toppenmamma till Sarah! Kram!
Ja usch, de är verkligen snabba de små liven! Och smarta! Det är klart det är föräldrarnas ansvar att hålla reda på sina barn, men herregud det tar bara några sekunder för ett barn att springa iväg och gömma sig om de är på det humöret... :(
Förstår att du känner dig upprörd och tänker det värsta, det är en helt naturlig reaktion på det som hände för man skulle aldrig förlåta sig själv om det hände något, MEN DU INSER SÄKERT REDAN IDAG ATT DU VERKLIGEN INTE BEHÖVER HA DÅLIGT SAMVETE!!
Du är den bästa mamman på jorden för Sarah, och skulle hon inte vara så trygg med dig som hon är så skulle hon inte våga sticka iväg så där.
Det kunde som de andra skrev hänt vem som helst!
Massa kramar från oss!
Hjälp! Stackare. Att du inte tvärdog av hjärtslag. Ursäkta, men är dom lite grann dumma i huvet på dagis? fattar dom inte att man måste stötta mammor som blivit av med sin lilla unge?? det är ju som om man skulle tappa bort barnet på Åhléns och dom inte hjälpte till. HerreGUD det är väl sånt man gör!! barn är ju assnabba!! OCH orädda OCH finurliga.Själv försvann jag vid 1 1/2 års ålder när vi flyttade till en ny lägenhet. Mamma tvingde flyttgubbarna att rota igenom allt! Jag var borta nån timme tror jag och alla var helt galna. Jag satt hela tiden knäpptyst inne i öppna spisen.
Men oj din stackare, vilken dag! Skönt att hon kom till rätta och att hon verkade nöjd med sin lilla utflykt. Du ska inte klandra dig själv, de är så snabba och det kan hända vem som helst. Men dagispersonalen verkar lite intiativlösa minst sagt. Kram
Gu vad hemskt. Allt man hinner tänka.. Stackare. Tur att hon kom till rätta. Massa kramar!
