Liebfrau

Den 6 maj skulle jag bli igångssatt. Men SÖS hade fullt under dagen så jag spenderade många timmar med att bara vänta. Väntan var plågsam och frustrerande men när jag slutligen fick samtalet från SÖS att vi var välkomna in blev jag så glad att jag tog ett litet skutt.

Doulan, jag och Jonas möts upp klockan 18. CTG kopplas. Klockan 19 har en barnmorska och en barnmorskestudent undersökt mig. Jag är öppen 4 cm. Hon tar hinnorna. Så här nöjd och glad är jag då:


Det dröjer inte länge förrän jag känner vattnet sippra. Först tror jag att det bara är lite grann. Men snart förstår vi alla att det är världens niagarafall. Jag blöter ner blöjan, den inplastade sängen, och på golvet bildas en stor pöl. Vi byter blöjan och plasten och vattnet fortsätter rinna rikligt. Jag facebookar lite med min iPhone och allt känns väldigt roligt och spännande. Vi tycker magen minskat och ser mindre ut bara av att vattnet gått.

Run 20-tiden kommer första värkarna.

Till synes inte lika glad längre men allt är spännande och trevligt och doulan är ett bra stöd. Vissa värkar kallar jag för "fis-värkar" för de är korta och gör inte ont. Andra värkar gör ondare och kräver andning och koncentration.


Efter 21 har jag etablerade värkar. Jag ser lite besvärad ut på bilden men jag kan fortfarande le. Värkarna tar jag helst sittande på en stor blå boll med stöd från Jonas och doulan. Eller sittande med saccosäck uppbullad bakom mig. Reser jag mig upp och försöker stå blir värkarna sju resor värre och jag blir snurrig i huvudet. Bäst att sitta. Ligga ner vill jag iallafall inte. Vid 21:30 provar jag lustgasen men klarar mig ganska bra utan den. 22:10 är jag öppen 6 cm. Det hela har satt igång fint. Jag är glad att värkstimulerande dropp inte behövs.

Runt midnatt börjar jag känna att det är jobbigt. Jag börjar fundera på att be om EDA (ryggbedövning). Ber BM undersöka mig. Är öppen 8 cm. Ber om epidural. Tänker att 2 cm till kan ta lång tid och att nu är jag trött. Helst vill jag stänga av, gå hem och fortsätta nästa dag när jag sovit en stund.

Sköterskorna börjar förbereda men meddelar att narkosläkaren är upptagen. Jag blir arg. Ifrågasätter varför och om det inte finns fler läkare på södersjukhuset. Jodå 2 stycken har dom men båda är upptagna. Den ena på akuten och den andra med kejsarnsitt. "Skit i fyllot på akuten" tänker jag och bråkar med barnmorskorna. Jag tycker att dom är osmidiga och fattar inte varför dom frågar mig saker mitt under värk. Jag kan inte svara. Börjar känna att det trycker på. Är skitarg och trycker tillbaka för det känns bättre då. Lättare att hantera smärtan när man får trycka emot. Frågar för säkerhetsskull barnmorskorna om jag får, jag är ju bara öppen 8. Jodå, det är helt okej. Hamnar på sidan. Suger i mig lustgas, krystar och råmar samtidigt som en ko. Gnäller efter EDAN i värkpauserna mest för att ta ut min smärta och aggretion. Börjar inse att jag inte behöver den. Men frågar om jag är uppsatt på läkarens kölista av någon sorts princip och det säger sköterskan att jag är.
Efter ett tag så börjar barnmorskan, studenten och sköterskan klä på sig förkläden och när jag råmar som bäst fattar jag att det är nära nu.
"Strunta i de där 10 cm, du är där nu. Tryck på när du har värk"
Jag krystar och tänker precis att det här går inte. Barnet kommer inte att kunna komma ut. Då känner jag huvudet mellan benen. Det bränner och svider. I nästa värk är han ute. Jag gråter. Klockan är 00:56 den 7 maj.

"Han är stor", är något av de första som kommenteras. Fin rosig pojke på 4,5 kg och 53 cm lång. Det är kärlek direkt.


Jag är otroligt nöjd efter förlossningen. Är tacksam över att det inte blev några ingrepp. Inget värkstimulerande dropp. Ingen EDA. Ja, jag är jätteglad att jag inte fick den. I efterhand känns det som att jag gnällde efter den mest för att  ta ut smärtan på någon. Och inte en endaste liten bristning. Bara att njuta av en fin nyfödd pojke.